Olidlig väntan.

Den här veckan har jag varit ute och flängt förvånansvärt lite. Kan vara för att mitt buss/tunnelbanekort har gått ut och jag varit för lat och snål för att ladda nytt. Har räknat ut att man måste använda det skapligt ofta för att det ska vara värt det, eller att man åker sträckor där man byter buss flera gånger. Här måste man tyvärr köpa ny biljett varje gång man stiger på en ny buss, inget går-ut-inom-en-timme här inte. Pyjamasen och soffan lockar också desto mer när temperaturen har varit lägre ett tag. Som kallast hade vi ca 13c  (säger min känsel) här några dagar, men nu kan jag snart inte skylla på värme-brist heller när det sakta har krupit upp till sköna 22c igen. Brukar ha badrumsfönstret öppet och köra på en kombination dusch – solning.

Det den senaste veckan har kretsat runt var, som vanligt, massa jobb gällande min immigration. Eftersom vi behövde en co-signer som skulle skriva på och ”gå i god” för att jag har råd till uppehälle i USA, så pratade jag med min kusins farmor som bor här i CA. Från det hållet fick vi dock ingen hjälp och vi var tvungna att på nytt börja spåna på hur vi ska få ihop allt. Efter ett par minuter på miniräknaren konstaterade vi att det inte saknades mycket inkomst alls för att Luis ensam ska få vara den ”försörjande”. Nu har jakten på ett extrajobb till lillen därför inletts. Chefen på hans nuvarande jobb verkar tycka väldigt bra om honom och har därför lovat att se över hans schema och ge honom bättre tider. Uppe-med-tuppen-Luis jobbar hellre tidigt på morgonen och kommer hem skapligt runt kl 13-14 än, som nu, att han kommer hem kl 01. Då kan han även jobba kväll ett par dagar i veckan. Bättre inkomst under tre månader (tiden det tar innan jag får mitt visum) och sjukt mycket mindre krångel när det kommer till mitt visum. Blir nog bra det här till slut.

Igår var vi och storhandlade för att få matlagningen och ekonomin lite mer organiserad. Tycker det är riktigt skönt att planera maträtter och gå och handla mat för en hel vecka. Jag märker att jag sparar väldigt mycket pengar på det sättet, plus att det är skönt att inte behöva ränna till affären varje dag. Skönt att veta vad det är för mat man ska laga på kvällen så det inte blir tanke-torka som slutar i Pizza Hut. Storkok är också en favorit! Speciellt eftersom Luis tar med lunch till jobbet också. Lagade lasagne till en smärre afrikansk stam igår, hur bra som helst. Senare på kvällen begav vi oss till Hollywood för att gå på bio. Enda sedan jag såg trailern för filmen Contraband har jag velat se den. Gick in på biografens hemsida och såg att den gick i skaplig tid, perfekt. Men på någon olycklig vänster gick den alla dagar, förutom igår kväll. Så klart. Ingen annan utav filmerna var av intresse så promenaden gick vidare. De två basketlagen från LA; LA Lakers och LA Clippers möttes igår i en väldigt känsloladdad match. Vi tog oss därför till Cabo Cantina, en sportbar, där vi såg sista halvan utav matchen. Som tur var, vann Lakers och jag slapp dra runt på en sur Luis. Baren bredvid hade inbjudande slush-drinkar och vi bestämde oss för att ta en varsin för att fira vinsten. Jag vet inte riktigt om jag kan rekommendera det trots den goda smaken. Hur mycket man än drack verkade den iskalla massan aldrig minska och efter uppskattningsvis 40 minuter utav brain-freeze gav vi upp och gick hem. En mysig tur på stan. 

Apropå konstiga människor här i Staterna.. För ett par dagar sedan när jag gick till affären här ett par kvarter bort så blev jag stoppad av en man. Han var vit, ca 50 år och såg lite lätt hemlös ut. Chockad över att en vit tjej kom ensam gående på gatan i ett område med bara latinos och koreaner, var han ”tvungen att stoppa mig”. Jag fick rådet att bära en luv-tröja för att inte bli kidnappad av någon gangster, som enligt honom trånade efter blonda tjejer. Han pratade och pratade.. Var ganska rolig att kolla och lyssna på dock, för han var ruskigt högljudd samtidigt som han såg ut att vara riktigt lycklig. Solstråle, en smutsig sådan. Det läskiga var när han snabbt konstaterade att jag kom från Europa, utan att jag sagt något. Två sekunder senare ”hmm..Sweden huh?!”. ÄR DET SÅ UPPENBART! Enligt honom syntes det på långa vägar. Han rabblade upp ett par städer på svenska och avslutade artigt samtalet och gick. Kvar stod en chockad svenska. Ett klart fall av geni-som-det-slog-slint-för.

Over and out. Luleå. Umeå. Mottala. Malmö. Och ja just ja, Stockholm.

Annonser
Det här inlägget postades i immigration. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Olidlig väntan.

  1. Dad skriver:

    Gränsen mellan geni och idiot är hårfin… 🙂
    Take care!
    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s